Blog

Oban är en trevlig mindre stad. Ett riktigt semesterställe. Hit kommer man för att gå på Oban whisky destilleri eller njuta av “Seafood”. Vi gjorde bägge delarna. Det blev vår fjärde whisky besök så vi får väl anses vara fullfjädrade whisky connoisseurer nu. Det blev till en flaska Oban och “streetfood” lunch, där man serverade allsköns läckerier från havet till halv restaurangspris. Vitvins kokta musslor till Dan och havskräftor till Hanne. Efter två nätter här gick för motor den sista biten till Fort William där vi påbörjade vår genomseglingen av Caledonian Kanal.

Kanalen byggdes i början på 1800-talet, ungefär samtidigt som Göta Kanal, för att förbinda den skotska västkusten, Fort William, till ostkusten, Inverness. Den är 50 sjömil lång och går rakt igenom det natursköna skotska highland. På vägen passerar man 29 slussar och ett antal broar. Kanalen går genom tre avlånga sjöar varav Loch Ness är den största och mest kända. Efter att ha fyllt dieseltanken i början på kanalen slussade vi upp. Efter 3 slussar kom vi till Neptunes Staircase, som består av 7 sammanhängande slussar. Den är lika känd i Skottland som Berg slussar i Göta kanal, Sverige. Vi hittade en plakett som markerade de historiska banden mellan de båda vänskapskanalerna. Jämförelsevis fann vi att det är det lättare att slussa i Skottland då båttrafiken är glesare varför slussningen sker i ett långsammare tempo så man slipper de kraftiga strömvirvlarna vid uppslussning. Här är lättare att fendra av då kanalkanterna är så höga att fendrarna inte glider upp över kanten. Vädret är mycket sämre. Vi hade mulet och lätt regn under hela vår genomsegling. Enligt slussvakterna har denna sommarsäsong varit den sämsta på länge, då det varit ovanligt kallt och regnigt. Detta bidrog säkert till att åskådarantalet vid slussningarna var betydligt färre här än i Göta kanal, och att antalet slussande båtar var ganska få. Efter Neptunes staircase kom vi inte vidare då det blivit sent på eftermiddagen och slussarna stänger vid 17.00. Första natten tillbringade vi vid en kaj efter slussarna där det inte fanns någon som helst service. Andra och tredje natten låg vi i Fort Augustus, kanske det mest populära stället i kanalen och precis i den västra änden av Loch Ness. Trots det dåliga vädret var här en hel del turister. Här fanns de sedvanliga souvenir butikerna, restauranger och pubar. Här fanns en utkikspunkt där man ser utöver sjön, och här var alltid fullt med människor som stod och spanade med förhoppning om att få se en glimt av monstret i Loch Ness. Sjön är ca. 20 sjömil lång och 1 sjömil bred. Djupet i mitten håller sig kring 200 meter. Sjön innehåller lika mycket vatten som den sammanlagda volymen av Storbritanniens alla andra sjöar. Fjärde dagen gick vi för motor till den kända slottsruinen Urquhart halvvägs genom sjön Loch Ness. I närheten fanns även ett Loch Ness center. Dan “fiskade” på vägen dit med förhoppning om att kunna få ett bevis på ett eventuellt monsters existens. Låter lite läskigt, men vad gör man inte för ära och berömmelse och för möjligheten att bli stenrik. Vi hittade en bra ankringsplats. Vi tog med cyklarna i jollen in till land, och cyklade mellan de två attraktionerna. Loch Ness centret var inrymd i en tidigare hotellbyggnad. I entrerummet fanns de bilder man känner till av sjömonstret och en siffertavla som visade antalet iakttagelser som gjorts av monstret hittilldags, 1157. Här kunde man läsa om de mest kända monsterjägarna. Touren förde oss sedan igenom 7 mindre biografsalonger där vi träffade de olika kända personerna (skådespelare) som varit inblandade ved iakttagelser av monstret, monsterjägarna, fick se de olika eftersökningsmetoder man använd, de olika teorier man hade om vad monstret kunde vara, bluffarna man avslöjat m.v. I slutet fick vi veta att temperaturen nere i sjöbotten ca 4 grader är alldeles för kallt för att någon kallblodig reptil ska kunna leva där. Monstret kunde i sämsta fall vara några strömkrusningar på vattenytan, trästammar som glider fram i de olika vattenlagren och i bästa fall vara någon stackars säl som tagit sig in genom slussystemet, en stor ål eller bäver, men vem vet. Guiden på centret var övertygat om att det fanns något (monster ?) eftersom så många iagkttagelser hade rapporterats genom åren. Urquhart ruinen var inte mycket mera än en ruin i vackra omgivningar. Dagen efter tog vi oss till Inverness, där vi första natten lade oss innanför de sista slussarna. Nästa dag skulle vi passera de två sista slussarna innan vi kom ut till havet på ostsidan. När vi startade motorn för att gå ut ur den första slussen, skakade båten till och vi hörde en kraftig smäll när växeln lades i. Vi trodde först att vi tappat ett av foldingbladen på propellern. En annan möjlighet var att propellern hade slagit i något som låg i vattnet, gren eller liknande. Efter att först ha lagt i backen som gav en liknande skakning och missljud gick båten fint framåt in i nästa slusskammare. Här märkte vi att det inte längre kom ut något kylarvatten från motorn. Lite stressade i slussen och då det inte riktigt fanns tid att göra någon närmare undersökning av problemet påkallade vi vår slussgrannes uppmärksamhet. Han lovade att bogsera oss in i hamn om vi skulle få framdriftsproblem på väg in i Inverness Marina strax utanför utanför kanalen. Båten gick fint framåt och halvvägs till hamnen började det komma ut kylarvatten igen. Skönt med ett problem som “fixar” sig själv. Väl förtöjda i hamnen började generator/laddlarmet tjuta. Vi stängde snabbt av motorn. När Dan gick ner i ruffen för att undersöka felet, såg han att vi hade vatten en bra bit upp över durkarna. Vi satte omedelbart i gång med att pumpa ut vatten ur båten. Efter att ha stängt alla sjövattenventiler, såg vi hur vattennivån började sjunka. Vattnet hade gått upp över halva motorn. När vi hade fått ut det mesta vattnet kunde vi se att kylvattenintaget till motorn hade lossat från motorn och det var här vattnet hade forsat in. Vi kunde även se ett antal lösa bultar ligga under motorn och upptäckte att kopplingen mellan motorn och propelleraxeln i stort sett släppt helt. Det var ren tur att motorn kunde driva propelleraxeln med endast 1 av 6 bultar kvar i kopplingen. Vi insåg då att anledningen till att kylarvattnet åter fungerade var inte för att problemet hade fixat sig själv, men berodde på att vattnet inne i båten stigit upp över motorn, så vattenintaget till motorn åter kunde suga kylarvatten. Vi är nu i kontakt med en båtmotorreparatör som ska titta till problemet. När vi frågade honom om det kunde var Loch Ness monstret som åstadkommit skadan skrattade han och tyckte det lät som en bra teori. Då kan ni ju bli rika på kuppen, sa han.