Blog

Azorerna, en ögrupp om sammanlagt 9 öar, är en Portugisisk autonom region. Öarna ligger 1500 km västerut från fastlandet. Öarna ligger så långt västerut att det är 2 timmars tidsskillnad mellan Azorerna och Sverige, 1 timme mellan Azorerna och Portugal. Ön Sao Miguel med huvudstaden Ponta Delgada är störst här i Azorerna. Ön är lite större än Bornholm. Ponta Delgada något större än Karlskrona. Från Santa Maria där vi låg till Ponta Delgada är det 57 SM. Historiskt är Azorerna känd för sin valjakt, numera valskådning. Landet är bördigt med stora arealer för betesdjur. De är kända för sin mjölk och ostproduktion och även kött som de säljer till Madeira och Portugal. Här odlar man ananas i växthus och har teodlingar. Den vackra naturen och fina promenadstigarna lockar många turister.

Det blev en dagsseglats för segel och för motor, då det inte blåste särskild mycket. Motorlarmet tjöt till våran stora glädje inte längre. Vi hade förberett oss på att motorn skulle kunna tjuta under hela sträckan, men den verkade ha “reparerat” sig själv. På vägen träffade vi på en mindre flock delfiner. Hamnen i Ponta Delgada är stor och har ett dåligt rykte för att vara väldigt gungig speciellt när det blåser sydliga vindar. Många av båtarna hade förtöjt sig med linor på kors och tvärs mellan y-bommarna. Även om hamnen inte var så full var det inte så många platser att välja på. Vi hittade en bra plats och förtöjde med alla våra gummifjädrar ute. Vid ankomsten sköts det med fyrverkeri i hela staden och det var mängder med folk ute som vandrade på gatorna. När vi registrerade båten hos polisen, fick vi veta att vi hamnat mitt i ett Kristi Himmelfärds firande med parad genom stan. När vi gick upp i stan den kvällen hade vi nog redan missat paraden. Här fanns inga avspärrningar kvar, men längs några av gatorna låg där mängder med konfetti och ett stort område var även täckt med granris.

De första dagarna fixade vi med båten. Bytte olja- och bränslefilter, impeller och rensade sjövattenfiltret. Någon tillgänglig Volvo Penta mekaniker kunde vi inte hitta i hamnen eller dess närhet. Vi får väl hoppas vi ändå slipper mera tjut från motorlarmet framöver. Båten städades. Vi tillbringade en halv dag i tvätteriet. Efter tre dagar var vi redo att ta emot sonen Nikolaj, hans flickvän Linda med hunden Gordon. Första dagen gick vi till stadens “Farmers Market” här sålde de en del frukt, bla. ananas i källaren, medan resten av marknadsplatsen verkade ganska öde. Sedan besökte vi en fin park, som vi ville visa dem. Azorerna är väldigt gröna öar, med mycket växtlighet, till skillnad från de torra och utmärglade Kanarieöarna. Parken var inte särskild stor men mycket välskött, med dammar, grottor, små stigar och många olika träd och växter. För att verkligen se vad öarna hade att bjuda på gick vi även in i den mycket större officiella botaniska trädgården där vi fick betala 5€/person i inträde. Vid inträdet fick vi en karta, som visade på alla stigar, exotiska träd och något som liknade en stor “rosegarden”. De måste ha gjort sig av med sin trädgårdsmästare för flera år sedan. Stigarna var leriga och marken täckt av gamla blad. Här och där fanns nerfallna träd och grenar. Rosträdgården var ett skämt. Allt i allt en stor besvikelse trots en del stora och fina träd. För att se mera av ön hyrde vi en bil i två dagar. Första dagen åkte vi till västra delen av ön. Det mesta av ön är uppodlad. Här finns mängder av gamla stenmurar på kors och tvärs. Mellan inhägnaderna går det en massa kor och en del får och getter. De måste verkligen njuta av livet och utsikten här på betesmarkerna. Längst ut på den västra udden besökte vi en populär badpool vid klippstranden. Vid lågvatten är här en bassäng som värms upp av varmt vatten som sipprar fram mellan klippskrevorna ner i vattnet. Allteftersom högvattnet kommer blir vattnet i bassängen kallare och saltare. Härefter besökte vi öns kända tvillingsjöar. Ett av världens mest fotade naturområden, känd för sin skönhet. Här var ögonbedövande vackert. På vägen tillbaka körde vi förbi en lokal sylt och en lokal ostproducent. Efter att ha smakat på bl.a. ananas, banan, tomat och några okända lokala frukter, köpte vi några syltburkar för att avprova dem i båten. Ostproducenten hade egentligen stängd, men vi fick komma in på deras lager och där vi bl.a. köpte en mindre getost. Getosten med piripiri-sylt fick tummen upp av Dan och Linda. Andra dagen med bil åkte vi österrut. Vi började i en lokal keramikfabrik, där vi fick se prov på typiska lokala produkter. Sedan besökte vi den ena av Europas två teodlingar. Bägge finns här på ön Sao Miguel. Gorreana som är den större av fabrikerna producerar cirka 30 ton te om året. Allt sker enligt gammal tradition. Marshall-maskinerna de använder är från början av 1900-talet. Det var fascinerande att se de gamla remdrivna maskinerna i funktion. Sedan fortsatte färden in i landet mot ett område känd för sina varma källor. Läser man turist-rekommendationerna, ska man här gå på restaurang och äta deras lokala gryträtt som tillagas i varma hål i marken där den får stå i 6 timmar och puttra. Rätten består av nötkött, kyckling, griskött med skin, blodkorv samt lite kål, lök och morötter. I den lokala byn, Furnas, försökte vi få plats i restaurangen känd för denna rätt, men den var proppfull av turister och fullbokat. Vi blev hänvisade till en mindre systerrestaurang på andra sidan gatan, där de två modigaste av oss fick den lokala delikatessen. Linda och Dan valde en ganska tråkig fiskburgare. Det var en positiv upplevelse att äta gryträtten som serverades med ris. Köttet var mört men grytan var ganska lam i smaken, blodkorven åt vi inte efter att ha smakat en liten bit. I stan finns en park med svavelgula/rostbruna varma pooler där man kan bada. Vi hade hört att vattnet var ganska stillastående och inte särskild inbjudande att bada i. Med tanke på våran tidigare dåliga erfarenhet av “betalpark” valde vi att inte gå in där, något vi i efterhand ångrar lite. Här fanns även ett annat mera deciderat badställe i varma källor, som vi valde att inte besöka då det var dyrt och ingen var badsugen. Istället besökte vi flera områden där det steg vattenånga upp från marken, här luktade det av svavel och fanns kokande vatten som bubblade upp i små bassänger och klippskrevor. Det luktade det ruttna ägg (eller Mörrums bruk). I ett av de svavelosande ställena såg vi ett inhägnat område med nergrävda cementrör och jordbunkar där det bl.a. stod vår restaurangs namn på. Här måste vår gryträtt ha tillagats. Tur att den inte smakade av svavel.

Oftast låg den en, ibland två, stora cruisingskepp i hamnen. En av de stora attraktionerna måste ha varit delfin och valskådning, då det fanns flera företag som tog ut turister med både mindre ribbåtar och lite större båtar. Varje dag kunde vi utanför det ena företaget läsa vilken eller vilka valar som hade observerats just den dagen. Det kunde vara kaskelot, blåval, grindval eller någon annan av alla valarna som finns i området. Delfiner såg de alltid, både den ena och den andra arten. Några av dagar vandrade vi tillsammans runt på stan. Vi besökte en av ananasfarmerna som låg lite i utkanten av stan. Har hade de en liten utställning om ananasens historia i Azorerna. Under segelfartygens era odlade man apelsiner för att sälja till båtarna när de mellanlandade här under deras seglats från Amerika. När ångbåtarna kom gick resan så fort att man inte längre behövde proviantera på Azorerna. Valencia i Spanien tog då över apelsinodlandet. När man inte längre kunde konkurrera med apelsinodling kom man på att det gick att odla ananas i växthus här. Nu odlarna på flera ställen och exporterar till öarna i området och fastlandet Portugal, Spanien och även en del till Tyskland. Alla ananaser är likadan då man klonat dem genom att ta en del av roten på en ananas för att sedan använda dem som sticklingar till nya plantor. Rundvisnin gen avslutades i farmens ananasbar där vi köpte ananasdrink, ananassorbet och ananaskaka. Vi besökte även ett stort shoppingcenter där man i entrén hade gjort ett vattenfall och hängt en stor vit modell av val i taket. En dag med lite mindre vind tog vi ut en sväng ut med båten för att göra vår egen delfin och valskådning. Strax utanför hamnen stötte vi på en liten flock delfiner som ganska snabbt försvann igen. Några valar såg vi tyvärr inte. Linda och Nikolaj lånade våra cyklar och gjorde lite utflykter med Gordon i cykelväskan. En veckas besök går snabbt. Dagen efter att de åkt hem var det en gynnsam vind att segla vidare och vi seglade i 5 -8 m/s halvvind 134 sm. till ön Sao Jorge.

I hamnen Velas på Sao Jorge låg våra gamla seglarkompisar från Dragsö och Madeira, Peter och Christina med sin båt Lady Blue. De hade lovat att hålla en plats till oss. När vi ankom efter ett dygns seglats stod de och tog emot oss i den lilla marinan. Vi fick bästa hamnplatsen. Kul att träffa dem igen. I går hyrde vi en bil tillsammans för att se vad denna ön hade att erbjuda. Vi hamnade nu mitt i den “Heliga Andens festival” här på ön. Det är något som firas lokalt i de olika byarna på ön. Utanför byns kyrka finns en liten närmast som en militärorkester som spelar musik, lät närmast som cirkusmusik. Runt omkring står den finklädda ortsbefolkningen. Hälften, speciellt de yngre, i byn verkar ingå i orkestern, den andra halvdelen står där finklädda. När musikerna spelat färdigt bjuds de och lokalbefolkningen in på mat, oftast vin, bröd och ost, men även soppa och möjligtvis annat. När första gänget har fått sin mat, bjuds alla övriga som råkar var i området på det som finns kvar att äta. Vi åkte först upp till en utsiktspunkt, första biten var på en “mainroad” men sista biten var på en “sekundära” grusväg. Vi var nog en av de få som tog bilen hela vägen till toppen, då de flesta andra vandrade sista biten upp på grund av den dåliga vägen. Vi enades om att inte ta flera “sekundära” grusvägar då vi lovat biluthyrningen att inte skada underredet på bilen. Den ostproducent vi härefter skulle besöka hade stängt p.g.a. pingsthelgen. Vi såg massor fin natur som påminde mycket om det vi sett på Sao Miguels. När det började närma sig lunchtid åkte vi till kyrkan i Urzelina där vi hört att det skulle serveras soppa. Efter att ha lyssnat på musiken försvann de flesta in på en lokal servering i anslutning till kyrkan och det kändes tveksamt om vi som stod utanför skulle bli bjudna på något. Vi letade därför efter en lokal restaurang, men allt var stängt. Vi delade därför på den matsäck som Peter och Christina hade med sig. Vi begav oss sedan till den sydöstra delen av ön skulle det enligt turistbyrån finnas en kaffeodling. Det finns inte många kaffeodlingar i Europa, någon ska finnas på Kanarieöarna. När vi kom fram hittade vi ett litet cafe, men någon kaffeodling såg vi inte. Den äldre mannen i caféet pratade inte annat än portugisiska. Vi lyckades dock beställa kaffe och några sandwich. Mackorna fixade en kvinna i sitt hem och bar ner till caféet. När vi var redo att gå därifrån dök det upp en yngre engelsktalande man som mycket väl kände till den kaffeodling vi frågade efter. Den äldre mannen, hans pappa, hade börjat odla kaffe i sin trädgård och det hade sedan utvecklat sig till ett mindre familjeföretag med café. Vi fick sedan en snabb visning av odlingen. De mogna bären plockades för hand och fick sedan torka i solen. För att få ut fröna använda man en platt sten som mosade de torra skalen. Det var tydligen svårt att hitta någon mindre maskin som kunde göra arbetet. Kaffebönerna rostades sedan på spisen i en vanlig stekpanna. Kaffet användes i deras lilla cafe, och där såldes det också i små påsar till passerande turister. Det var verkligen ett småskaligt familjeföretag, som verkade gå runt och klara sig hyggligt. I flera av byarna som vi passerade härefter blev vi bjudna på något att äta vid kyrkan. På ett ställe kom en dam ut med ett kakfat och bjöd på lokala specialiteter (ingen höjdare enligt vår smak). Ett annat ställe stoppades alla bilar ute på vägen och en man bjöd in på vin, bröd och ost. På vägen hem när vi skulle besöka öns äldsta kyrka från 1600-talet, hamnade vi mitt i cirkusmusiken och när de var färdiga med att spela blev vi inbjudna på vin, bröd och ost igen. Själva kyrkan var tyvärr stängd. Sannolikt får alla öns barn gå i musikskola är de får spela antingen blåsinstrument eller trumma. Repertoaret verkar vara olika former för “cirkusmusik” och det finns en stor sannolikhet att all har haft samma musiklärare. Det var en fin och upplevelserik dag. Väl hemma vid båten intog vi en väldigt lätt middag, då vi hade blivit bjudna på så mycket smått och gott under vår biltur runt på ön.

Det börjar närma sig högsäsong för båtturism på Azorerna. Sedan vi kom hit för 2 dagar sedan har det börjat fyllas upp rejält i hamnen. På några ställen ligger de två utanpå varandra och det ligger även båtar för ankare invid hamnen. Det är alla som nu återvänder från Karibien och som skall ta sig hem till Europa som börjar dyka upp. Strax intill vår ö ligger ön Faial med segelbåts-meckat Horta. Där, har vi hört, reparerar de inne i själva hamnen och det finns därför ingen möjlighet att få en hamnplats. Här finns även ön Pico som domineras av vulkanberget Porto do Pico som är högsta berget i Portugal, 2 351 m. högt. Lady Blue som redan varit ett par veckor på Azorerna kommer att segla norrut/hemåt så snart vädret tillåter det. Vi kommer att stanna någon/gra veckor. Sannolikt låter vi båten ligga kvar på vår fina plats här i Velas, och besöker Faial och Pico med färja härifrån, innan vi seglar vidare norrut.