18 – 25/7 Från irish coffee till skotsk whiskey

Innan vi lämnade Dun Laoghaire, besökte vi en irländsk dam som vi hade mött i Crookhaven, där hon hennes man och bror låg vid grannbojen i en Hallberg Rassy. Hon var lärare, numera författare och publicist, hennes make var kirurg och en av de som utförde levertransplantationer i Irland, numera pensionär. Brodern som ägde båten var kardiolog. Ända sedan mötet hade hon följd oss på AIS. Hon kom ner till marinan dagen vi anlände för att besökte oss. Vi bjöd på lite fika, och hade ett trevligt snack som slutade med att hon tyckte vi skulle komma till hennes hus, innan vi seglade vidare. Vi blev bjudna på English Tea och makens svenska hembakade kardemummabullar och fick veta allt om henne böcker, 2 st., med en om kirurgins historia på gång, som hon skrev tillsammans med sin make. Maken var fortfarande ute och seglade med hennes bror.

Från Dun Laoghaire beslöt vi oss för en nattseglats till Bangor, som ligger 95 SM längre norrut strax utanför Belfast. Det blev en stilla seglats för segel och motor. Vi hade provat att boka en hamnplats i Bangor, men inte fått något svar. Strax utanför hamnen kontaktade vi dem på VHF och blev anvisade en plats. Även om det nu är högsäsong för segling i området fanns det många lediga platser. När vi nu seglat ut ur EU och in i Storbritannien, övervägde vi att hissa den gula karantänsflaggan vilket är brukligt då man skall klarera in i ett nytt land med båt. Vi hade dock med oss pass och alla båtpapper när vi gick upp för att registrera båten i hamnkontoret. Vi trodde vi skulle gå igenom en massa olika formaliteter med både tull och polis, eftersom vi nu seglat in i Brexit. När vi frågade på hamnkontoret, där de enbart ville veta båtens namn och längd och om vi ville ha el, ryckte mannen lite på axlarna och undrade om det verkligen skulle vara nödvändigt med tull och polis, eftersom de var lite svåra att få tag på. Eftersom vi tidigare varit i England under denna seglats, Guernsey 2022 och Gibraltar 2023 (båda tillhör England) tyckte han inte vi behövde göra en ny inklarering.

Bangor är en ganska trist förort till Belfast. Härifrån tog vi tåget in till Belfast. Där besökte vi St. George’s Market. Ett kul ställe med en del restauranger, mat, kläder och antikviteter. Här funderade Dan på att köpa en tapperhetsmedalj från andra världskriget till Hanne, för att hon följt med så här långt med båten. Hanne tyckte inte hon behövde någon medalj. Härefter gick vi till City Hall, som är öppet för besökare och har en permanent utställning om Nordirlands historia. Den är präglat av konflikter mellan Irland och Storbritannien och mellan katoliker och protestanter. Numera är Nordirland ganska fridfullt även om det finns en del nationalister på bägge sidor, som gärna protesterar och hissar sina nationalflaggor. Här klev vi på en Belfast Hop-On-Hop-Of buss. Enda stället vi hoppade av var vid det stora moderna Titanic museet, som ligger på platsen för varvet där de båten byggdes. Museum-turen började med hur fattigt och eländigt det tidigare har varit i Irland. Fyra miljoner av Irlands åtta utvandrade för att finna ett bättre liv. I slutet på 1800-talet kom så den industriella revolutionen. Belfast blomstrade med textil- och linnetillverkning. Världens, då största, varvsindustri växte fram och det var här Titanic och systerskeppet Olympic byggdes som världens största säkraste och mest luxeriösa fartyg. Av 2.225 passagerare räddades 713 när Titanic sjönk. Efter denna skeppskatastrof har säkerhetsreglarna för skeppsfart förbättrats. Det ska nu finnas flytvästar och livbåtar för alla ombord på ett skepp. Besättningarna ska ha regelbundna övningar gällande evakuering och brann ombord. Museet var väldigt imponerande och man gick igenom hela utställningen i kronologisk ordning, ungefär som i ett Ikeavaruhus, för att komma ut i andra änden. Vi hoppade på turistbussen, som tog oss runt sevärdheterna i Belfast, igen. Bland annat kom vi igenom ett loyalistisk, protestantisk område med brittiska flaggor och där bilder på engelska kungahuset var målade på husgavlarna. Turen gick även igenom ett Irländskt/katolsk separatistisk område med väg- och affärsskyltar skrivna på irländska och med Ulster flaggan vajande.

Efter två nätter i Bangor lämnade vi Irland och seglade vidare mot skotska höglandet. Vi la till i Port Ellen på ön Islay. En liten populär marina med ganska många lediga båtplatser, när vi anlände klockan 17, men som senare var helt full vid solnedgång. Här fanns ingen hamnkapten. I klubbhuset fick man skriva båtens längd på ett kuvert, lägga i hamnpengarna och lämna kuvertet i en brevlåda. Ön är känd för sina destillerier med rökt whisky. Här finns nio olika whisky tillverkare varav Laphroaig, Bowmore, Ardberg, Lagavulin, Bunnahabhain och Bruichladdich är de mest kända. Då Dan tycker om Laphroaig ville vi naturligtvis besöka det destilleriet. Då vi försökte boka en tour online var allt fullbokat. Dan lyckades då boka den sista platsen på Lagavulindestilleriet. Vi packade upp cyklarna och begav längs en cykelväg österut från hamnen. Strax utanför byn stötte vi på en skylt som berättade att vi var på ” The Three Destilleries Path”, Laphroaig, Lagavulin, Ardberg. Trots att vi bönade och bad på Laphroaig fanns det ingen möjlighet att komma med på en tour de närmaste dagarna. Vi köpte ändå lite whisky och några souvenirer i butiken. På Lagavulin var de snälla och plockade med Hanne som extra gäst. Det blev en trevlig guidat tur genom destilleriet. Där vi fick se moss-torven som de bränner för att torka ut kornet, och som ger Islay whiskeyn sin rökta doft/smak. Kvarnen som mal ner kornet. Jäs-karen där kornet får jäsa och producera alkohol i 55 timmar, och destilleriet där man utvinner alkoholen ur mäsken. Härefter fick vi lite information om hur whiskyn lagras i olika trätunnor, olika länge för att få sin specifika smak och prislapp. Det hela avslutades med en ganska generös whisky-provning. Hanne och några andra av gästerna fick en “doggybag” att ta med sig hem. Efter denna upplevelse orkade vi inte cykla vidare till det tredje destilleriet Ardberg, men återvände till båten. Det blev till två nätter i denna lilla trevliga byn. Här fanns en relativt dyr hotelrestaurang, en pizzeria och en kinesisk take away. Det blev till kinamat andra kvällen.

Nu är vi på väg in mot Caledonian kanal för att passera skotska höglandet från väst till öst, via bland annat den kända sjön Loch Ness. Området här är känt för sina tidvattenströmmar mellan öarna. När vi gav oss iväg, var det i lätt motström, då inloppet mot kanalen börjar väldigt brett. Efterhand som det hela smalnade av, och flera öar dök upp, vände strömmen till medström och vi fick en bra skjuts mot vårt mål, Oban, bara en bit utanför inseglingen till kanalen. Då vi halvvägs mot Oban letade vi efter en lämplig ankarplats att övernatta på. Vi hittade ett ställe på Navily, som någon hade bekrivit som en bra plats att invänta lämplig tid för passage av Corryvreckan-sundet som låg strax framför oss. Vi antog att det kunde vara svårt att passera sundet i motström, och då vi nu hade medström, tyckte vi att det var lämpligt att passa på att passera sundet för att slippa att ligga och vänta på medström i en ankarvik nästa dag. Det blev en vådlig färd genom sundet. Här var strömvirvlar överallt och som mest loggade vi 12,4 knop, det vill säga cirka 7 knops medström mitt i sundet. När vi kom ut på andra sidan möttes vi av våldsamma tidvattenvågor, som gjorde att båten hoppade och skuttade runt, periodvis med vatten uppe på däcket. Väl igenom det hela, lugnade det ner sig igen, och vi hittade en stilla och lugn vik där vi nu legat över natten, tillsammans med 10 andra båtar. I efterhand har vi läst om Corruvreckansundet, dess strömmar, vågor och även den malström som kan dyka upp när tidvattnet är som kraftigast. Världens 3:e största malström. Sundet och dess tidvattenströmmar är en turistattraktion. Man kan åka ut med stora snabba ribbåtar för att uppleva detta naturfenomen som vi nu passerat helskinnade med vår båt. Googla på Corryvreckan på Youtube för att se något av det vi upplevde. Vi klarade oss med blotta förskräckelsen. Tur att vi inte hade läst om sundet innan vi beslöt oss för att segla igenom.

Nu ligger vi och inväntar medström igen för att ta oss de sista 6 kvarvarande sjömilen till Oban. Här har vi bokat en tur på det lokala destilleriet. Efter två övernattningar planerar vi att gå in i kanalen.

This Post Has One Comment

  1. Åse Rydh

    🙂

Leave a Reply