Från en ganska skvulpig natt, fortsatte vi segla sydväst. God länsvind (vinden rakt in bakifrån), 8 – 10 s/m. Atlantdyningar från nordväst gjorde dock så att båten slingrade sig och slog vinden ut ur segeln. Vi provade olika segelföringar, men det hela slutade med motorgång och lätt utrullat genua. På eftermiddagen närmade vi oss Cap Finisterre, Europas nordvästligaste udde, även kallat världens ände, tills Christoffer Columbus förstörde denna uppfattningen. Det fanns inga gästplatser i Finisterrehamnen. Hamnen var full av fiskebåtar i alla storlekar. Vi hittade en plats på insidan vågbrytaren, där vi på Google Maps kunde se att det tidigare hade legat segelbåtar. Här fanns inga faciliteter och inga som ville ha hamnavgift. Lågsäsong för turism, men här hittade vi glasbottenbåt, hamnrundfart där utflykt till Finisterre udden, “världens ände” ingick. Här fanns även vandringsturer upp till fyren, där det fanns både restaurang och vandrarhem. I byn såg vi backpackers och äldre övervintrande hippies och en del yngre “wannabes”. På natten blåste det 10 s/m rakt in på den låga vågbrytaren vi låg vid. Dan fick förstärka förtöjningen och natten förlöpte härefter lugnt. Nästa morgon klev vi upp tidigt, då vi hade planerat en 50 SMs seglats till Vigo. Härlig segling med sol, slör och 6-8 s/m. På vägen uppvaktades vi av flera stora flockar delfiner, som lekte runt båten. Vigo är en av Spaniens största fiske- och transporthamnar. När vi närmade oss Vigoviken bestämde vi oss att i första hand satsa på ett mindre samhälle, mitt emot, som verkade ha en fin marina. Vi ligger nu väl förtöjda i Porto Cangas do Morrazo. Dan har precis försökt betala hamnavgift, men de ville inget ha. Mannen hänvisade till morgondagen, och visade marinans dusch och toalett och gav honom gratis duschpoletter. Vi beslöt oss att skriva bloggen innan vi nu ska in och utforska stan för att leta restaurang.
