Blog

Här på Kanarieöarna njuter vi av sommarvärme igen. I medelhavet kunde man känna av hösten något, med temperatur dagtid på kanske 26 grader och 16 om natten. Vattentemperaturen hade sjunkit från drygt 30 till 15 grader. Här ligger dagstemperaturen på 30 grader och det är 23 grader i havet. Man förstår att skandinaver tycker om att “vinterturista” här.

Ligger man i vikar öppna ut mot atlanten kan man inte räkna med att få fullständigt våglä. Vi låg för ankare i 3 nätter i viken, Playa Blanca, strax utanför Marina Rubicon på Lanzarote. Här gungade det rejält när den nordostliga kulingen drog förbi. Här fick vi sitta och hålla på tallrikar, glas och bestick när vi skulle äta. Allt ombord var tvungen att sjöstuvas för att inte åka i durken. Vi hade flera kontakter med marinan där vi beklagade vår nöd, vi var tvungna att ha en bryggplats inför Hannes mamma, Bigger och Lissas besök. Att ta sig upp i och ur en våldsamt gungande båt från en likaledes gungande jolle kräver både styrka och akrobatik, något vi inte var säkra på att Hannes mamma skulle klara av. Samma dag som de ankom med flyget fick vi en plats i hamnen. De hade enligt uppgift ingen passande plats för båtar i vår storlek, så vi fick betala för en 15 meters plats (vår båt är 11,20). När Bigger och Lissa ankom sent på kvällen, bjöd vi på ost, skinka och rödvin. Andra dagen blev det tjejrunda på stan, medan Dan småfixade på båten.

Tredje dagen hade vinden avtagit betydligt. Vi länsade ner längs Fuerteventuras ostkust ner till Puerto Castillo. En liten by utan särskild mycket att erbjuda förutom en massa vattenaktiviteter för turister. Här fanns ett par sjölejon från Kalifornien som man kunde mata, bli pussade av och ta bilder tillsammans med mot en kostnad. Här fanns en avancerat glasbottenbåt som mera liknade en ubåt under vattenytan än en vanlig båt. En stor katamaran för dagsutflykter och de sedvanliga vattenscootrarna för uthyrning. Ett vattenlekland med uppblåsta rutschbanor för barn. Vi fick en plats långsides längst ut på en brygga, förmodligen den enda gästplatsen de hade.

Fjärde dagen fortsatte vi vidare söderut mot Gran Tarajal och en intilliggande vik som skulle vara skyddad från de nordostliga vindarna. Vi mailade och försökte ringa hamnen utan att få kontakt. Tanken var att vi skulle kunna lägga oss för ankare i viken om vi inte kunde få någon plats i hamnen. Väl framme såg vi att det gick ordentligt med vågor inne i det som skulle vara en skyddad ankarvik. De tre båtarna som låg i viken gungade rejält och det hela påminde mycket om när vi legat för ankare utanför Marina Rubicon. Precis i hamnmynningen anropade vi hamnen på VHF. När vi frågade om gästhamnsplats fick vi svaret “no problems”. I hamnen fanns det flera lediga platser. Några av båtarna som låg där verkade vara riktiga långliggare. Den stora hamnen var nog tänkt att vara en knutpunkt för färje- och handelstrafiken mellan Fuerteventura och de övriga Kanarieöarna (men det blir ju inte alltid som man tänkts sig). Den kändes dock lite övergiven. Det kostade 11€ att ligga här över natten. Den hittills billigaste hamnen på vår resa. Grannbåten, ett tysk par som seglat jorden runt sedan 2014, tog emot oss och sa att vi skulle vara förberedda på hög musik. Det visade sig att vi hamnat i Fuerteventuras årliga musikfestival, med kända lokala, och andra spanska musiker. Vi gick längs med strandpromenaden in till byn där vi satte oss på en restaurang med förhoppning om att få höra lite av musiken. Det visade sig att det vi hade hört i hamnen enbart var test av ljudanläggningen, något som visade sig pågå hela eftermiddagen, tills festivalen skulle börja 18.00 med ett sista uppträdande klockan 01.30. Vi lämnade därför restaurangen och oljudet för att gå och handla till middag och till de nästkommande dagarna. Senare på kvällen, hörde vi i hamnen, den blandade musiken från byn, något som dock inte störde nattsömnen nämnvärd.

Efter Gran Tarajal var nästa hamn Las Palmas på Gran Canaria 80 SM bort. För att inte ta allt i ett sträck, seglade vi 30 SM ner till den sydvästligaste udden på Fuerteventura, där man i en grund vik skulle kunna ligga ganska bra i rådande nordostliga vindförhållanden enligt Navily. Mycket av vägen gick för motor då vinden i stort sett helt dött ut. Trots den svaga vinden, fanns det en hel del dyningar kvar på havet, och vi fick en rejält gungig natt för ankare. Lissa, som har en viss tendens till sjösjuka, valde att sova uppe i den friska luften i sittbrunnen. Att ta jollen in till land, med de svallvågor som gick längs kusten, var inte att tänka på. Här blev det dock ett litet havsbad. Båtens hävningar i sjögången gjorde att Bigger nästan inte kunde komma upp i båten igen (gick dock bra med lite hjälp). Kvar till Las Palmas var det nu 50 SM. Vi hade kontaktat hamnen ett par gångar för att få en hamnplats, men svaret blev alltid att det inte gick att boka plats p.g.a. ARCen, Atlantic Rally for Crusers. Det är en årlig “tävling” för segelbåtar som vill ta sig över atlanten. Varje år i november, december månad, lämnar hundratals båtar Kanarieöarna för att segla med de gynnsamma passadvindarna, som finns så här års, för att segla över atlanten till Karibien. De flesta utgår från Las Palmas på Gran Canaria och det är också härifrån ARCen utgår. Den 5 november lämnade en grupp om 100 båtar hamnen för att segla till Karibien via Cap Verde öarna och den 19/11 ska ytterligare en grupp om 200 båtar lämna, denna gång för att segla direkt till Karibien. Nytt för denna säsong är att man har en tredje grupp båtar (oklart hur många) som ska lämna 15/1-2024 (de som vill fira jul i Europa innan de seglar iväg). På Navily och sjökortet kunde man se att det fanns en stor ankringsplats utanför Las Palmas Marina, men innanför den stora hamnens vågbrytare. För att komma fram i god tid började vi överseglingen i mörkret klockan 4 på morgonen. Vi gick halvvind för fulla segel i 7-9 m/s vind och höll en snittfart på 6-7 knop. När vi kom fram trängde vi oss in mellan alla uppankrade båtar, hittade något som såg ut som ett säkert ställe, och ankrade här. För att ligga för svaj var man tvungen att anmäla sig på hamnkontoret precis som man ska göra varje gång man har fått en hamnplats. Att ligga för svaj kostade dock bara 1,90€ per natt. När vi frågade om hamnplats sa de på hamnkontoret att de flesta av de 120 båtar som ligger för ankare i hamnbassängen redan är uppsatta på en väntelista för att komma in och få en hamnplats. De räknade med att ta in båtarna en efter en den 19/11 när de 200 båtarna i ARCen seglat i väg. Med ett kort till toalett och dusch (5€) har man tillgång till alla faciliteter inkl. sopstation. Den natten sov vi gott. Nästa morgon hade vinden bytt riktning och vi såg nu att vi låg obehagligt nära en av grannbåtarna (som hade satt upp fendrar runt båten). Vi drog upp ankaret och flyttade oss längre ut på mera oskyddat vatten där vi kunde ankra med lite mera avstånd mellan båtarna. Vi har nu gått lite promenader i hamnområdet, Bigger klarar att ta sig i och ur jollen utan all för stora besvär. Här ligger en massa båtar med besättningar och förbereder sig för den kommande långa överseglingen (ca 3 veckor). Efter en avskedsmiddag i en av hamnrestaurangerna tog vi farväl av Bigger och Lissa, som flög hem den 15/11. Det har varit jättetrevligt med besök och en fin seglarvecka med mycket upplevelser tillsammans, men det är nu skönt att åter ha båten för oss själva. Nu har vi tvättat och varit i stan och handlat. Vi var i den stora närliggande Hiper Dino, där flertalet ARC deltagare verkar provianterar sina båtar. Här kunde man packa alla sina varar i stora plastlådor som sedan blev levererade till båten i hamnen. I morgon seglar vi vidare mot Pacito Blanco, där vi fått 3 nätter i marinan och där vår son Andreas ska mönstra på.