Vi tog en lokalbuss upp i bergen, och hoppade av i en liten by. Med på bussen fanns en del människor med vandrarkängor och stavar som hoppade av bussen de märkligaste ställena. Sannolikt hade de planer att gå längs med någon av de många stigarna som finns uppe i bergen. Vi hade hoppats på att hitta en liten stig, från där vi hoppade av, till en närbelägen by. Det gick så där. Utan vandringskarta vet man inte riktigt vart stigarna bär. Det slutade med att vi mestadels gick längs den slingrande bilvägen. Det blåste stormvindar och småregnade uppe på bergen. Det var ändå en härlig upplevelse med många fina vyer över La Gomeras vackra landskap. Efter 15 km kom vi fram till vårt mål och där gick vi in på första bästa restaurang för att vi lite mat och dricka. Här träffade vi en del andra turister, med vandrarkängor och stavar.
Tänkta fyra dagar blev till 2 veckor i San Sebastian på La Gomera. När vi inte kunde hitta på mer att göra, bestämde vi oss för att segla söder om ön till Valle Gran Rey, som ligger i den sydöstra delen av ön. Trots rådande kulingvindar från nordost skulle det vara ok att ankra i viken även om området är känd för sjögång oavsett varifrån det blåser. När vi lämnade vår trygga hamnplats som låg i lä, möttes vi omedelbart av 18m/s vind och vågor. Eftersom vi seglade med vinden söder om ön fick vi snart en del vind och våglä, förutom sista sjömilen upp mot slutdestinationen då vi gick för motor mot vind och vågor. Här, i viken, låg vi för ankare tillsammans med 10 – 15 andra båtar. Ankaret hade bra fäste i sanden. Av och till blåste kulingvindarna från bergen och ner i viken och alla båtar låg och smågungade och “seglade” runt på sina ankare. Då är man glad för ett bra ankare och fin ankarbotten. Tro det eller ej, vår första natten i ankarviken var sista karnevalsdagen i Valle Grand Rey. Vi hade musik för full utblåsning fram till kl. 4 om morgonen då det hela avslutades med ett sprakande fyrverkeri ut över hamnen.
De två övernattningarna vi hade planerat, blev till fyra, på grund av den ihållande vinden. Den lilla stan blev grundligt utforskat. Dan tog jollen in till kajkanten flera gånger för att få se när de lokala fiskarna matade rockorna. När han frågade efter matningstiderna och platsen i ett närliggande café fick han besked om att det inte var något man gjorde längre. Dock fick han syn på en rocka (nr 2) som simmade förbi i djupet inne i hanen.
En av dagarna hörde vi någon som knackade häftigt på vår båt. När vi tittade upp ur båten, såg vi att det var den unge mannen från grannbåten. Han bad lite desperat om hjälp att rädda sin flickvän, som hade paddlat i väg medvinds på en SUP, och som nu inte verkade ha kraft att komma tillbaks igen. Både han och Dan hoppade i vår jolle och gav sig iväg på räddningsuppdrag. Flickan hittade de en kilometer bort utmed klipporna liggandes i vattnet bredvid SUPen. Hon såg både skrämd och utmattad ut, och samtidigt väldigt väldigt tacksam ut över att bli upplockat i jollen för att bli hemskjutsad. De kom senare över till oss med en kaka och en flaska vin som tack.
En sen eftermiddag, på väg till båten med jollen efter ett besök i byn, såg vi något som flöt i vattnet. Det liknade mest någon mindre plastleksak som hade tappas av ett barn. Det såg ut som något uppblåsbart som skimrade i olika blå och röda nyancer och hade något som såg ut som ett segel. Efter det att vi sett den första, upptäckte vi sedan ett flertal (kanske 50 st.) av dessa “leksaker” i viken. De drev allesammans med vinden för sina segel. När man kom lite närmare såg man att de hade tentakler hängande under sig. Vi misstänkte att det kunde vara Portugisisk örlogsman, något Google senare kunde bekräfta. Portugisisk örlogsman eller blåsmanet är en manetliknande koloni av organismer som bildar en glasblåsa och långa tentakler med nässelceller. I snitt är tentaklerna 10 m. långa, men kan bli upp till 50 m. Av och till dyker dessa varelser upp i varmare vatten och de beskrivs ofta som dödliga. Det står att de är bland de farligast maneterna i värden. Kontakt med tentaklerna kan ge svår smärtor, feber och i vissa fall har man sett kramper och dödsfall/drunkning. Nästa dag var de allesamman borta igen och folk badade fritt från stranden och båtarna igen. Undrar om det var andra än vi som såg armadan av portugisiska örlogsmän i viken.
För att fördriva tiden hoppade vi sista dagen på en val/delfin-exkursion. De hade 100% “satisfaction guarantee”. Enligt guiden skulle vi “for sure” se “pilot whales” (grindevalar), “probably” delfiner och “maybe” blåval, annars var det pengarna tillbaka. Medan vi väntade på att båten skulle lämna hamnen råkade vi gå förbi en fiskare som slängde i fiskrester till en stor rocka, som låg mellan båten och kajen. Tyvärr han vi inte få några bilder av det innan den försvann. Flocken med grindevalarna brukar tydligen mer eller mindre alltid ligga på ett och samma ställe ca. 3 SM utifrån hamnen. Förutom i augusti månad, då enligt guiden, späckhuggarna passerar Kanarieöarna. Alla delfiner och småvalar flyr då området. När vi kom ut till valflocken låg där redan 2 andra båtar i området. Vår kapten åkte fram och tillbaks genom grindeflocken för att vi skulle få så mycket valuta som möjligt för pengarna. Det står ganska tydligt på uppslag i flera av hamnarna, att man inte ska segla närmare än 500 m till eventuella valar och man får inte cirkla runt dem. Det hade tydligen vår kapten glömt även om båten seglade med “grön flagg” där det stod något om respekt för havsdjuren. Grindevalarna ser ut som lite större delfiner, dock har den väldigt trubbig nos. Vi såg även ett par delfiner, som inte var särskild intresserade i att visa upp sina konster. Förmodligen såg vi på tre olika ställen några meter höga utblåsningar samt möjligen en rygg på något som enligt guiden “for sure” var blåval. Som avslutning bjöds det på en drink och lite Tapas. Utflykten var väl värd sina pengar. Om vi ser valar igen på vår segling kommer vi nog försöka gå lite närmare än vad vi hittills har gjort.
Fjärde dagen skulle det blåsa 10-11 m/s istället för 13-14 m/s och vi bestämde oss för att segla vidare mot Santa Cruz på ön La Palma. När vi kommit ur La Gomeras vindskugga möttes vi av 11-13 m/s vind och vågor. Vi något tillfälle visade vindmätaren på 15 m/s. Halva seglingen var en nästen kryssbog där havet av och till välde upp över båten. Med ett rev och rejält inrullat genua höll vi en snittfart på 7-8 kn (kanske hade vi lite medström). Halvvägs mojnade vinden något och vinden vred till strax för om tvärs. För andra gången i sitt liv (första gången Biscayan) blev Hanne sjösjuk. Hon kom dock upp och mådde bättre innan vi angjorde hamnen. Här ligger vi nu längst in i en stor hamn där det ligger två stora crusingskepp och en lokal färja som går mellan Kanarieöarna. I dag, första dagen, på Santa Cruz har vi cyklat runt i stan som verkar väldigt mysig med strandpromenad och trevliga små gränder.
🙂